En resa till franska rivieran

För några veckor sedan åkte jag och Maja till den franska rivieran. Såhär såg det ut:

IMG_7768
Här åker vi buss från Nice till Cagnes-sur-mer, en ministad mellan Nice och Cannes där vårt hotell låg.IMG_7770
Det var inte det drömmiga väder som vi tänkt oss. Var ju då varmare i Sverige, men men!

IMG_7776Hus med runda balkonger. För övrigt; balkonger, balkonger, balkonger, överallt. Husen är verkligen byggda för att man ska kunna fånga solen så mycket som möjligt.

IMG_7777
Vi gick en kort bit från busshållsplatsen till hotellet och jag tog kort på vad jag än såg.

IMG_7778IMG_7783
Gulliga bröd!

IMG_7790
Stranden utanför vårt hotell!

IMG_7792
Lite immigt första dagen, men mysigt!

IMG_7807
Maja.

IMG_7812Så tog vi på kvällen vår första promenad upp i de gamla delarna av Cagnes-sur-mer. Jag vet inte om man ser huuur brant det var, men det var BRANT. Och svettigt! Ändå tog vi oss upp till toppen av gamla stan minst en gång om dagen för det var så mysigt där.

IMG_7814IMG_7816IMG_7817IMG_7820IMG_7821IMG_7824

En annan dag gick vi hem till Renoir. Hans hem är museum:IMG_7825IMG_7828
Ej en fattig konstnär Renior!

IMG_7839
Vi åkte ju även såklart till Cannes, som hade en väldigt lyxig känsla över sig!IMG_7840IMG_7841
IMG_7846Och många dopp i havet senare åkte vi hem igen.

Annonser

På ett B&B på Brännö

Den här veckan tog jag och min kompis Mina in på ett B&B på Brännö i Göteborgs skärgård. Vi skulle stanna en natt och hade egentligen inga speciella planer för vad vi skulle göra. När vi kom fram provade vi vår säng och beundrade havsutsikten utanför fönstret:
IMG_7710IMG_7713

Älskade förövrigt den blågrå väggfärgen, så himla lugn! Efter en ganska lång vilostund bestämde vi oss för att gå på en promenad i regnet. Vi tittade bland annat på gulliga får:
IMG_7717IMG_7715IMG_7737

Vi kom fram till Värdshuset och gick in och värmde oss:
IMG_7718

Väldigt mysigt krimskrams där inne:IMG_7720IMG_7722

Ett bord dukades och snart kom ett gäng och åt middag ihop. Annars var vi de enda där.IMG_7726

Pommes behövdes:IMG_7734

På kvällen satt vi på vår altan och chillade:IMG_7739

En mycket fin liten vistelse med underbar Mina!

Detaljer

Vad man kan få syn på hemma hos mig…

Ett kaffeträd jag fått av min farfar:
IMG_7636

Pion och så ”Utvandrarna” på hedersplatsen:IMG_7693

Ett nattduksbord, en lampa och ett glasunderlägg.
IMG_7639

En del av köket. Teburkar, kokböcker, brickor…
IMG_7652

Närbild på de två underbara svanarna:
IMG_7661

Basilika, sallad och persilja växer här i köksfönstret:
IMG_7657

Borås:
IMG_7651

Ett köksbord o min mammas mormors bordsduk ❤
IMG_7664

Den här tavlan:
IMG_7690
Den hängde i lägenheten när vi flyttade in. Idag hängde jag upp den på ett nytt ställe och fann då detta på baksidan: ”Oljan och valens död!” av L. Gutas, 1977.IMG_7691

I hallen har vi tex. en soffa, en högtalare, en gigantisk Monet-tavla samt en guldig lampa på vilken det hänger något slags gosedjur!
IMG_7646

Takåsar och en skymning.IMG_7695

Godnatt på er<3.

Bokrecension: Till himlen och tillbaka

Har gått och blivit lite andlig senaste tiden. Därför blev jag väldigt intresserad av den här boken när den dök upp i mitt flöde på sociala medier, nämligen boken Till himlen och tillbaka av Eben Alexander.

image1

Det är en självbiografi som handlar om Ebens väg från att vara en medelålders icke-troende neurokirurg till att, genom en alldeles särskild nära-döden-upplevelse, börja tro på själar, himlen och en gud.

I sitt arbete som neurokirurg trodde han alltid – som gemene forskare – att nära-döden-upplevelser är hjärnans egna drömmar och påhitt. Han hade många gånger varit i kontakt med patienter som befunnit sig i koma, som vaknat upp och påstått sig ha varit på ”andra sidan”.  Inom sig avfärdade han alltid dessa idéer totalt, men nickade och log lite stelt åt patienterna när de delade med sig av sina starka berättelser. (Obs att jag själv lade till att han nickade och log stelt men jag antar att han typ gjorde något sånt!) Det fanns i alla fall inte ens på kartan att det skulle kunna finnas någon sanning bakom nära-döden-upplevelserna, tyckte Eben.

Tills han själv en dag drabbas av en bakteriell hjärnhinneinflammation. Inte bara det, utan han drabbas av en helt osannolik bakterie som han i stort sett hundra procent säkert borde dö av. Han hamnar hastigt i koma och befinner sig i koman i sju dagar.

Det som är speciellt med just hans fall är att de flesta som hamnar i koma bara har vissa delar av hjärnan avstängda i koman. I Ebens fall hade hans hjärnas mest betydande delar stängt av sig helt. De delar av hjärnan som skapar medvetande, som skapar drömmar, tankar och känslor var helt satta ur spel och visade ingen som helst aktivitet enligt maskinerna på sjukhuset. Därför kunde Ebens hjärna, i det tillståndet, rent tekniskt och vetenskapligt(!) sett,  inte skapa en dröm av att befinna sig på andra sidan. Ändå var detta det han upplevde i sin koma; ett medvetande men i en helt annan dimension, bortom jordelivet.

Det som jag tyckte var så otroligt spännande med boken, är att han hela tiden vill ge en vetenskaplig förklaring till att en andlig dimension av universum existerar. Som han som sagt skriver fungerade hans hjärna inte över huvud taget, och ändå kunde han ha den mest verkliga upplevelsen på andra sidan under tiden han var i koma. Han försöker alltså med vetenskapen förklara att det måste ha varit hans själ som tog vid när hans hjärna stängde av. Han visar liksom på att andlighet är fakta på samma sätt som all annan vetenskaplig fakta han lärt sig genom hela sin neurokirurgiska utbildning och egen forskning. Och på ett sätt är det logiskt; vetenskapen har ju egentligen ingen riktig förklaring till vår värld och vårt oändliga universum, så varför skulle inte andlighet lika gärna kunna vara sant som andra vetenskapliga teorier? Why not, känner jag.

Han talar aldrig om någon speciell religion – vilket också tilltalar mig grovt – men vidhåller att han upplevde en stark känsla av en allsmäktig gud och en värld av kärlek…

I boken varvas hans vetenskapliga förklaringar med berättelsen om hans sju dagar på andra sidan. Att skriva sju dagar blir egentligen fel i sammanhanget då där han befann sig var en plats bortom tid. Han beskriver de olika stadier som han upplevde sig gå igenom och det är ju också väldigt spännande i sig att läsa. Jag bara; tänk om det är sant!?

Det är absolut inte så att jag köper allt han skriver sådär rakt av. Jag blev under lyssnandets gång (ljudbok) småirriterad många gånger därför att han hela tiden skulle beskriva sitt eget fall som så otroligt speciellt. Men å andra sidan var hans medicinska tillstånd extremt ovanligt.

Han har senare forskat mycket på andra människors nära-döden-upplevelser och det är spännande att många upplevt slående lika saker som honom när de varit i koma. Och jag känner också att argumentet med att hans hjärna inte kunde skapa medvetande men att han ändå upplevde ett medvetande väger väldigt tungt. Var i alla fall kul läsning, och tyckte om Björn Wahlbergs röst som läste boken åt mig på appen Nextory.

Musiktajm

Vad jag lyssnar på just nu? Well, since you’re asking!!!….

För ensamma kvällar hemma:

Terry meets Julie, Waterloo Station, every Friday night
But I am so lazy, don’t want to wander, I stay at home at night
But I don’t feel afraid
As long as I gaze on Waterloo Sunset, I am in paradise
Every day I look at the world from my window
Chilly chilly is the evening time, Waterloo sunset’s fine

 

</3:

I had bright wishes in the summer
I was bathing in sunlight
Painting in the garden like a ghost in Mid-July
Running fast from something with my eyes wide
Like saucers spinning in the sun

I had a dream that I was fine:
I wasn’t crazy
I was divine

I can fly
You had me caged up like a bird in mid-summer
You saw me waiting, I was crazy, on fire, waiting to fly
I can fly

…I was dreaming of a lake
Dreaming of the water where I’d rise like a phoenix

 

Och när hjärnspökena verkligen behöver sägas till på skarpen är ju Queen det enda rätta! Högsta volym klockan tio på morgonen är rekommendationen:

Don’t stop me now (Yes I’m having a good time)
I don’t wanna stop at all

Yeah, I’m a rocket ship on my way to Mars
On a collision course
I am a satellite I’m out of control
I am a sex machine ready to reload
Like an atom bomb about to explode

I’m burning through the sky yeah
Two hundred degrees
That’s why they call me Mister Fahrenheit
I’m trav’ling at the speed of light
I wanna make a supersonic woman out of you

Don’t stop me
Don’t stop me

 

Lill-Babs ❤ Och så gullig text om cool pop:

O allting ska göras med Watt o med Volt
Pop pop pop opp i topp pop
O ungarna börjar när de går i kolt
Pop opp i topp pop

Pop opp i topp, det är toppen i år
Pop pop pop opp i topp pop
Pop opp i topp så att pulsarna slår
Pop opp i top pop

Ja mamma o pappa får inte ta ton
Pop pop pop opp i topp pop
Nej de har avgått med ålderspension
Pop opp i topp pop

Kanske de vill, men de kan ej förstå
Pop pop pop opp i topp pop
Att deras musik den är gammal o grå
Pop opp i topp pop

Pop opp i topp, det är toppen i år
Pop pop pop opp i topp pop
Pop opp i topp så att pulsarna slår
Pop opp i top pop

Allting ska gå med elektricitet
Pop pop pop opp i topp pop
Det känns som att vara på en annan planet
Pop opp i topp pop

Men rätt som de spelar så går det en propp
Pop pop pop opp i topp pop
Strömmen blir bruten o då blir det stopp
Pop pop opp i topp pop
Pop pop opp i topp pop

Sovrum och grubblerier om hållbara hem

Välkomna in i mitt nya sovrum! Det rum i lägenheten som känns mest i ordning just nu även om väggarna är kala.. Men tänker att ett hem ändå bör byggas långsamt. Då blir det mer tidslöst och därmed hållbart. Förutom mitt rum består lägenheten av ett till sovrum där kompisen jag delar lägenheten med bor, en väldigt rymlig hall, ganska stort kök, och badrum förstås. Och balkong! Den är inte använd ännu dock. Dessutom har jag fördelen att jag kan kliva ut på takåsarna rätt ut genom mitt fönster, alltid bra grej. I alla fall, step into my office:IMG_7599

För det är ju femtio procent kontor det här. Sekretären tillhörde min mormor som barn. Nu sitter jag vid den pluggar mina första mattetal på typ sex år! IMG_7562IMG_7588

Byrån å spegeln. Garderob finns i hallen utanför rummet vilket är så bra eftersom jag inte hade velat knöka in en stor garderob i detta lagom stora rum.IMG_7554

Väggarna är inte helt kala. I detta hem har jag nämligen sett till att äntligen rama in min print från akvarellkonstnären Tina Maria Elena. Köpte den för flera månader sen.IMG_7559

Känns bra att hon sitter ovanför min säng och påminner om frihet och integritet.
IMG_7557

I och med denna flytt insåg jag att jag inte har så jättemycket saker. Har ju fört en kamp mot ”krafset” tidigare i vinter, vilket trogna bloggläsare kanske vet, och rensat väldigt mycket. En del krafs är ju verkligen onödig men jag har ändå börjat problematisera det här med att rensa och att göra sig av med saker. Någonstans bottnar det ju ändå i en slags slit-och-släng-mentalitet men som är helt förklädd i positiva uttryck som minimalism, kvalité före kvantitet, äkthet och till och med sparsamhet därför att; att ha färre saker antas per automatik betyda en motkraft till konsumtionssamhället.

Att fylla ett hem med saker är ju i många fall lika med att man överkonsumerar. Väldigt många av oss är skyldiga till det, eftersom vi uppmuntras till att konsumera ungefär hela tiden. Men att då sen göra sig av med allting igen känns egentligen tusen gånger värre.

Alla som antingen typ är minsta intresserade utav design, inredning, mode osv. eller bara kämpar med sin identitet i det identitets-virrvarr som konsumtionssamhället försätter oss i kan drabbas av känslan ”jag vill göra mig av med allt och BÖRJA OM”. För att då inte tala om hur INNE det helt enkelt är med minimalism… Det jag vill komma till är att det finns väldigt många olika krafter som talar för att utrensningar av till exempel hem och garderob är bra, och det är jag ju själv i högsta grad skyldig till att tycka (fråga mina vänner; jag har alltid rensat jämt).

Men nu när jag reflekterat en del över hem och speciellt i och med den här flytten där jag och min kompis långsamt tömmer kartonger (läs: hennes kartonger) och fyller kökslådorna och skåpen med saker så känner jag en tacksamhet inför tingen. Min kompis har tidigare, precis som jag, känt sig inom linjerna för en shopaholic-hobbydiagnos men har nu en väldigt sparsam livsstil. Men alla dessa saker som hon samlat på sig tidigare finns fortfarande kvar… Massor av köksredskap, fem olika blomvaser, dukar, soffkuddar, tavlor, plåtburkar, lampor, ett par helt random prydnadssvanar i glas… Hon skakar på huvudet och suckar, medan hon packar upp, åt sitt tidigare jag (”Alltså, varför köpte jag dom här TRE olika ögonskuggspaletterna för tre år sedan och aldrig använde en endaste gång?”) Jag förstår känslan till 100% – man vet att såhär mycket hade man inte behövt handla.

Samtidigt tänker jag nu att det vore mycket värre att göra sig av med allt. Även om man inte slänger något men skänker till välgörenhet så är det ju synd, för rätt som det är kanske man behöver det man hade och då får man ändå köpa en ny. Sakerna min kompis fyller vår lägenhet med känner jag mig tacksam över. Jag är tacksam att vi har dom här sakerna nu, dels för att jag inte har någonting alls typ (lol) så jag slipper handla hehehe…., men också för att det ju är bra saker att ha. De kan alltid komma till användning, om inte nu så någon gång, och tänk vad bra att ha det hemma då.

Två-tre år gamla ögonskuggor går ju inte precis att skänka vidare, men istället för att slänga dom ligger dom nu i vårt badrumsskåp och väntar på att vi nån gång ska använda dom. Jag har inga ögonskuggor så nån gång kommer dom säkert komma till användning för mig. Nån har plötsligt 90-talsfest och jag har ingen ögonskugga…. Jo, då har jag det. (OBS! att min kompis alltså gett mig tillåtelse att använda hennes saker, det är inte så att jag själv har trätt in och sagt ”allt ditt är mitt :))))”. Och hon får såklart använda de få saker som jag bidragit med..).

Ögonskuggan är bara ett exempel på när man kanske spontant känner ”SLÄNG” men då man faktiskt kanske gör rätt i att spara på det. På något vis är det det som jag tycker känns som mest hemma: att man har mycket av det man behöver genom livet där hemma, att det finns där. Ska man spika upp en tavla, skicka ett kort, eller duka ett bord så behöver man inte handla för att göra det utan man kan leta upp spik, hammare, kuvert, bordsduk hemma… Ska man plantera om en blomma är det ju bra om man inte för ett halvår sedan slängde den perfekta krukan för att den just då hade fel stil typ eller tog för mycket plats.

Att från första början till exempel inreda och handla kläder långsamt och med eftertänksamhet är förstås bäst för att det ska bli genomtänkta köp, och som jag skrev ovan kan det ju leda till —–> hem och garderober som känns tidslösa och därför inte blir tråkiga och riskerar bli rensade till fördärv. Men har man väl ägnat några år åt att vara en hysterisk konsumtionsmaskin (lätt hänt) så är det även då bra att inte slänga/skänka/sälja allt bara för att sakerna omedelbart känns inaktuella.. Tåls att tänka några extra varv först. En fleecefilt från IKEA som både är ful, oekologisk och skrymmande kan plötsligt bli väldigt användbar den sommarkvällen då ni var några fler som satt ute och drack vin på balkongen och det blev lite kyligt.

Jag försöker i alla fall tänka mer åt det här hållet nu, och jag veeeeeet att allt detta skrivs efter att jag rensat skitmycket, så kalla mig hycklare… men ändå: VISST HÅLLER NI MED?

Ha det underbart käääääääära bloggläsare!

Bo

IMG_7549Jag har flyttat! Tomatplantorna också. Bor nu i en lägenhet i det centralaste centrala Borås.. 🙂 I två månader framöver pluggar jag matematik på heltid tro det eller ej, pga läser in matte C. Sedan väntar sommarjobb, heeeela sommaren, vilket är jättebra på grund av inkomst. Men nu som sagt: PLUGG. Tyckte aldrig om skolan. Hatade universitetet.. Så det är lite av en utmaning detta…

… 💪🏼❤️